Med uppdrag att konservera

Vad är utmaningen med att arbeta med så gamla och sköra föremål?

– Varje föremål är unikt och det finns inte en lösning som man kan använda på allt. Man anpassar åtgärderna efter just det här föremålets kondition och hur det ska visas. Den processen är väldigt utvecklande men kan också vara svår.

Vad är det roliga med ditt arbete?

– Det är spännande att man kommer materialen och teknikerna som använts väldigt nära och på så sätt även händerna bakom det tillverkade föremålet. Att se hur man löst saker, vilka sömmar, vilken tråd, hur man skarvat och hur man lagat.

– När det gäller dräkt så kommer man också människan som burit plagget väldigt nära och det väcker frågor om både. Personensfysionomi och hur den levde i den här dräkten.

Vad är viktigt att tänka på då?

– Det allra viktigaste är att dräkten får det stöd den behöver och att dockan är tillverkad av stabila och inertamaterial som inte påverkar textilierna negativt. Vi byggde egna dockor av hönsnät och gipsbinda till de äldre dräkterna samt de med udda kroppsform medan vi till de nyare dräkterna köpte in färdiga byster i papiermaché.

– Att visa dräkterna så korrekt som möjligt är också viktigt. Bild- och textdokumentation från tiden då dräkten bars är oerhört viktigt. Idealen för hur kroppen ska se ut har ändrats över tiden. Olika hjälpmedel har använts för att forma siluetten. Och så har vi den faktiska bärarens kropp med sina speciella egenskaper som i allra högsta grad format plagget.

– De nytillverkade standarddockorna vi köpt in har vi fått modifiera. Det är tydligt att kroppsideal och vår hållning har förändrats. Där vi idag för oss ganska avslappnat med axlarna lite lätt framåt så var man ju förr hårt drillad till en stram hållning med axlarna ganska långt bak, vilket förändrar snittet på överdelen. Det är också tydligt på dockorna att man ska vara muskulös idag.