Lila hatt med broderat mönster

Sverige expanderar – militärt och kulturellt

1611 – 1654

Rum 2 i Livrustkammarens nya basutställning

År 1618 bröt ett stort religionskrig ut i Europa, mellan katoliker och protestanter – det som skulle bli det trettioåriga kriget. Sveriges inflytande i storpolitiken ökade under Gustav II Adolf. När Gustav II Adolf efterträdde sin far Karl IX år 1611 ärvde han också en konflikt med Polen. Den polske kungen Sigismund ville inte erkänna sin kusin Gustav Adolf som rättmätig kung av Sverige.

Efter Gustav II Adolfs död fick hans dotter Kristina ärva hans roll trots att hon bara var sex år gammal.
 

Trettioåriga kriget

En viktig orsak till det trettioåriga kriget var konflikten mellan protestanter och katoliker efter reformationen. Gustav II Adolf landsteg i Nordtyskland med sin armé 1630. Den 6 november 1632 utkämpades slaget vid Lützen. Staden hade satts i brand och rök och dimma försämrade sikten. Kungen, som deltog i slaget, fick armbågen krossad av en muskötkula. Han förlorade kontrollen över sin häst Streiff. Efter att ha sårats flera gånger, dog han på slagfältet. Kroppen hittades och fördes i ett stort sorgetåg hem till Sverige.

Gustav II Adolf hade tidigare arbetat medvetet för att skapa minnet av sig själv samt befästa legitimiteten för sin ätt på tronen. År 1628 hade han lämnat dräkterna från det polska fälttåget till den kungliga klädkammaren att sparas “till evig åminnelse”. Nu sparades också föremål från Lützen. Bilden som framträder liknar propagandan från tiden: Gustav II Adolf var den legitime, protestantiska hjältekonungen som dog på slagfältet för den rätta tron, riket och folket.

Bild av duken där drottning Maria Eleonora förvarade Gustav II Adolfs hjärta, efter hans död.
Efter kungens död blev drottning Maria Eleonora en viktig person i minnesskapandet. Hon såg till att föremål från Lützen sparades. I denna hjärteduk förvarade hon länge kungens hjärta.

Bild av Gustav II Adolfs häst, Streiff.
Kungens häst Streiff blev skadad i slaget vid Lützen, men överlevde. Under marschen hem mot Sverige, med den döda kungen, dog hästen. Skinnet togs tillvara och monterades senare på en trästomme.

Drottning Kristina

Efter kungens död 1632 utropades hans enda barn, Kristina, till Sveriges drottning, sex år gammal. En förmyndarregering bildades och leddes av rikskanslern Axel Oxenstierna fram till att Kristina blev myndig, år 1644. Gustav II Adolf hade bestämt att Kristina skulle få en kunglig och ”manlig” uppfostran. Hon studerade bland annat språk, historia, filosofi och teologi. Kristina lärde sig också att rida, jaga och att fäkta.

År 1650 kröntes drottning Kristina. Kröningen i Storkyrkan bekräftade hennes manliga auktoritet och ställning som kung av Guds nåde. Genom maskulint genus fick hon kunglig status.

Bild av drottning Kristinas kröningsmantel.
Livrustkammaren bevaras hennes kröningsmantel, beställd i Paris. Manteln av purpurfärgad silkessammet var då dekorerad med över 700 kronor i grupper om tre, alla broderade med guldtråd.

Drottning Kristina ville göra Sverige till en kulturell stormakt. Hon samlade konst och böcker och bjöd in framträdande personer till hovet, som den franske filosofen Descartes – som fick lunginflammation och dog i Stockholm.

Kristina vägrade att gifta sig. Genom ett komplicerat politiskt spel såg hon i stället till att kusinen Karl Gustav valdes till arvfurste. Kusinen skulle efterträda henne om hon dog ogift eller barnlös.

Bara ett år efter kröningen meddelade Kristina att hon ville abdikera från tronen och lämna riket. Så blev det också, och 1654 tog hennes kusin Karl X Gustav över. Drottning Kristinas regeringstid varade bara i tio år. Den 6 juni 1654 abdikerade hon och lämnade Sverige. När hon året därpå konverterade till katolicismen gick det en chockvåg genom Europa. Påven tog emot henne i Rom. Vid sin död 1689 begravdes hon i Peterskyrkan i Rom.