Monter med två mantlar broderade med små guldkronor. — Foto: Erik Lernestål/SHM.

1611–1654

Sverige expanderar militärt och kulturellt

År 1618 påbörjades en rad krigshandlingar mellan det katolska Habsburgska kejsardömet och den evangeliska unionen, en sammanslutning av protestantiska furstar. Konflikten pågick i olika faser och inkluderade till slut de flesta riken i Europa. Konflikterna kom senare att kallas det trettioåriga kriget.

Purpurfärgad sammetshatt med vit pälskant och guldtrådar inbroderat. — Karl (X) Gustavs arvfurstehatt som han bar vid drottning Kristinas kröning 1650. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Slaget vid Lützen

Sveriges inflytande i storpolitiken ökade under Gustav II Adolf. När Gustav II Adolf efterträdde sin far Karl IX år 1611 ärvde han också en konflikt med Polen. Den polske kungen Sigismund inte ville erkänna sin kusin Gustav Adolf som rättmätig kung av Sverige.

Gustav II Adolf landsteg i Nordtyskland med sin armé 1630 för att hjälpa de protestantiska trupperna. Den 6 november 1632 utkämpades slaget vid Lützen. Staden hade satts i brand och rök och dimma försämrade sikten. Kungen, som deltog i slaget, fick armbågen krossad av en muskötkula. Han förlorade kontrollen över sin häst Streiff. Efter att ha sårats flera gånger, dog han på slagfältet. Kroppen hittades och fördes i ett stort sorgetåg hem till Sverige.

Bevarade föremål från slaget vid Lützen sparades i Kungliga klädkammaren. Syftet var att presentera Gustav II Adolf som den legitime, protestantiska hjältekonungen som dog på slagfältet för den rätta tron, riket och folket. Gustav II Adolf hade tidigare medvetet arbetat för att skapa minnet av sig själv samt befästa legitimiteten för sin ätt på tronen. År 1628 hade han lämnat dräkterna från sitt polska fälttåg till den kungliga klädkammaren att sparas “till evig åminnelse”.

Ett kvadratiskt vitt, gulnat tyg med bruna fläckar. — Efter kungens död blev drottning Maria Eleonora en viktig person i minnesskapandet. Hon såg till att föremål från Lützen sparades. I denna hjärteduk förvarade hon länge kungens hjärta. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Häst i profil med sadel och betsel. — Kungens häst Streiff blev skadad i slaget vid Lützen, men överlevde. Under marschen hem mot Sverige med den döda kungen dog hästen. Skinnet togs tillvara och monterades senare på en trästomme. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Drottning Kristina

Efter kungens död 1632 utropades hans enda barn, Kristina, till Sveriges drottning, sex år gammal. Rikskanslern Axel Oxenstierna ledde en förmyndarregering fram till att Kristina blev myndig, år 1644. Gustav II Adolf hade bestämt att Kristina skulle få en kunglig och ”manlig” uppfostran. Hon studerade bland annat språk, historia, filosofi och teologi. Kristina lärde sig också att rida, jaga och att fäkta.

År 1650 kröntes drottning Kristina till kung. Kröningen i Storkyrkan bekräftade hennes manliga auktoritet och ställning som kung av Guds nåde. Genom maskulint genus fick hon kunglig status.

Guldfållad midnattsblå mantel med vitt axelok. — I Livrustkammaren bevaras hennes kröningsmantel, beställd i Paris. Manteln av purpurfärgad silkessammet var då dekorerad med över 700 kronor i grupper om tre, alla broderade med guldtråd. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Drottning Kristina ville göra Sverige till en kulturell stormakt. Hon samlade konst och böcker och bjöd in framträdande personer till hovet, som den franske filosofen Descartes.

Kristina vägrade att gifta sig. Genom ett komplicerat politiskt spel såg hon i stället till att kusinen Karl Gustav valdes till arvfurste. Kusinen skulle efterträda henne om hon dog ogift eller barnlös.

Drottning Kristinas regeringstid varade bara i tio år. Ett år efter kröningen meddelade Kristina att hon ville abdikera från tronen och lämna riket. 1654 tog hennes kusin Karl X Gustav över. Den 6 juni 1654 abdikerade hon och lämnade Sverige. När hon året därpå konverterade till katolicismen gick det en chockvåg genom Europa. Påven tog emot henne i Rom. Vid sin död 1689 begravdes hon i Peterskyrkan i Rom.