Så nära Streiff får ingen gå – utom du…
Tidigt i morgondimman den 6 november 1632 väntade tusentals hästar, tusentals soldater och två stora fältherrar, Albrecht von Wallenstein och den svenske kungen Gustav II Adolf, på att drabba samman utanför Lützen. Gustav II Adolf, Lejonet från Norden, red en av sina livhästar - Streiff. Vad ingen visste var att bara en av de två skulle klara sig ur slaget med livet i behåll. Ur dimman kom hästen. Kungen hade stupat.
Har vi rätt häst?
Så vitt vi vet är Streiff en av de äldsta uppstoppade hästarna på något museum och utan tvekan den som är mest välbevarad. Trots någon liten proportionsförskjutning vid monteringen av skinnet ger den oss en bra bild av hur den verkligen såg ut.
Att Streiff stoppades upp och bevarades för eftervärlden kan kanske tyckas märkligt idag, men hästen hade en helt annan roll och betydelse vid den här tiden. Att kunna rida och tygla en häst ingick i unga adelsmäns uppfostran och när kungen var på resande fot kunde han regera eftersom han satt i sadeln, som också var hans tron. Fursten och hans häst var en enhet och det sägs att Streiff sörjde kungen så djupt att den stod med hängande huvud i tre dagar utan att äta.
Klicka på de olika siffrorna för att lära dig mer om sadeln, skotthålet och monteringsdetaljerna.
Sadeln
Streiff bär idag samma mundering som under slaget vid Lützen. På ryggen sitter sadeln som Gustav II Adolf hade fått som nyårsgåva av drottning Maria Eleonora. Det är en bomsadel med guld- och silverstickad karmosinröd sammetsklädsel, rikt reliefbroderad i växtmönster med tillhörande pistolhölster. Längs sadelkappans kant går en bred frans av guldtråd och purpurfärgat silke. Att sadeln var så utsmyckad och så påkostad handlade om mycket mer än fåfänga - sadeln var som den resande kungens tron. Under stormaktstiden fungerade en kung till häst som en symbol för hela statsmakten.
Sitsens längd: 400 mm Sadelkappans längd: 790 mm Sadelkappans bredd: 1140 mm
Huvudet
Den senaste restaureringen av Streiff gjordes 1978, då Livrustkammaren skulle flytta till sina nuvarande lokaler i källaren på Stockholms slott. I protokollet från restaureringen står att två handflatsstora delar av skinnet fattades på båda sidor om nosen, att ögonlocken saknades och att det fanns sprickor på huvudet. Båda öronens överdelar var stympade, men där fanns inga synliga spår av brandskador. Redan vid 1600-talets mitt omtalades det i inventariet att hästens nos och öron sveddes i slottsbranden 1648. Det är möjligt att de hade varit svedda sedan dess, men att så pass lång tid förflutit att alla synliga spår av eld gått förlorade. De skadade delarna lagades med korkspån löst i lim, garvat skinn och konstfiber.
