De stora krigens tid
En ny ätt
Den 6 juni 1654, samma dag som drottning Kristina abdikerade och lämnade den svenska tronen, kröntes hennes kusin Karl X Gustav till ny kung. Med det fick Sverige inte bara en ny regent, utan också en ny kunglig dynasti. En pfalzisk furstesläkt som regerade fram till 1720.
Under Karl X Gustavs sex år på tronen erövrade Sverige stora landområden. Det var en tid av ständiga krig, först mot Polen och sedan mot Danmark. Fred slöts med båda parter 1660. Därmed upphörde anspråken på Sverige från den polska grenen av Vasaätten.
Karl X Gustav dog i februari 1660, mitt under pågående riksdag i Göteborg. Då hade han suttit knappt sex år på den svenska tronen.
Gudfruktig och tålig
Karl XI stärkte kungamakten och försvagade adeln. Han drog in delar av adelns gods till kronan och moderniserade rikets militära och civila förvaltning. Tiden från 1680 kallas det karolinska enväldet. Under denna period sammankallades sällan riksdagen. Kungen styrde efter eget huvud.
Ulrika Eleonora av Danmark gifte sig med kung Karl XI. Äktenskapet skulle besegla freden efter det skånska kriget och äktenskapskontraktet ingick som en artikel i fredstraktaten. Äktenskapet verkat har blivit lyckligt. Ulrika Eleonora ägnade sig åt välgörenhet och barnens uppfostran. Hon främjade teatern och lät sätta upp skådespel vid hovet. I historiens spegel har hon enligt tidens ideal framställts som den goda modern, “gudfruktig, tålig och mild”.
Krigarkonungen
Karl XII är den svenske kung som kanske tydligast förknippas med krig. Redan som 18-åring kastades han in i det Stora nordiska kriget (1700–1721). Karl XII tillbringade hela sitt vuxna liv i fält och ledde sin armé från de främsta linjerna i en till synes enkel officersuniform. Det var också i denna ”krigiska enkelhet” han ville bli avporträtterad.
Karl XII gifte sig aldrig. Till sin syster skrev han att han ”lär bli vigd vid soldathopen i lust och nöd att leva och dö”, till andra sa han att han skulle gifta sig först när det blev fred.
Hösten 1718 inledde Karl XII sitt sista fälttåg, mot Norge. Efter en gudstjänst den 30 november befann sig kungen strax utanför Fredrikstens fästning. Han inspekterade byggandet av ett löpgravssystem som användes för att svenskarna skulle kunna inta fästningen.
Det var blött, lerigt och sikten var dålig i mörkret. För att se bättre stötte kungen in sina fötter i löpgravens vägg och kunde på så sätt häva sig upp över kanten. Halvliggande spejade han ut över landskapet. Plötsligt träffades han av en kula i vänster tinning och sjönk ner med vänster hand under hakan. Sedan låg han där, orörlig och livlös. Kungen var död.
Drottningarnas tid
Kungens farmor Hedvig Eleonora var en viktig och sammanhållande person med stort inflytande under lång tid. Hon var med i de förmyndarregeringar som bildades både under sonen Karl XI:s och under sonsonen Karl XII:s tid som omyndiga regenter. Som änka levde Hedvig Eleonora ett självständigt liv med egen försörjning. Hon samlade föremål från olika delar av världen och var intresserad av konst, arkitektur och litteratur.
När Karl XII dog 1718 stod Sverige utan tronföljare. Kungens syster Ulrika Eleonora d.y. blev vald till regent och kröntes till kung 1719. Hon hade för avsikt att samregera med sin make Fredrik av Hessen-Kassel. Riksdagen avvisade hennes önskan. Det fick endast finnas en regent. Året därpå abdikerade hon därför till förmån för sin make som blev Fredrik I. Paret fick inga barn och ännu en gång fick tronföljaren sökas utomlands.
