Ett stilla rum i S:t Gallen
En kort historia om den avsatte kung Gustav IV Adolfs sista tid.
Schweiz 1836
”Jag hade av en händelse råkat ta in på ett värdshus, ingalunda av första ordningen, benämnt Vita Hästen. [---] Jag skulle härvid passera förbi dörren till värdshussalen, där jag kvarglömt någon obetydlighet. Redan i trappan träffades mitt öra av tonerna från ett gammalt, något hest klaver. I långsamma moll-ackord fördes ett par händer fram och tillbaka över detsamma. Det låg visserligen ingenting vare sig genialiskt eller virtuosmässigt i dessa melodier, men den djupa melankoli de uttryckte fäste min uppmärksamhet. Jag öppnade dörren. Spelningen upphörde genast. I rummet var ingen, förutom den person som satt vid klaveret och som, vid mitt inträde, reste sig upp med ett besvärat och folkskyggt utseende. [---] Hela hans ställning, ansiktsformen, föreföll mig bekanta. Det tycktes mig just då som om jag, hemma i Sverige, förut sett, om inte en person, så åtminstone ett porträtt, en bild som hade någon likhet med denna figur.”
Den svenske journalisten Nils Arfwidsson (1802–1880) som reste genom Europa på 1830-talet hade inte misstagit sig. Han hade faktiskt träffat Sveriges forne kung Gustav IV Adolf.
Avväpnad och avsatt
Kung Gustav IV Adolf blev handgripligen avsatt måndagen den 13 mars 1809 när en grupp officerare gick in på hans kammare och beslagtog hans värja. Efter en viss förvirring lyckades kungen smita ut genom en sidodörr med en av kuppmakarnas värjor. Men han kom inte långt. På borggården hölls han fast av hovjägmästare von Greiff. Gustav IV Adolf fann sig sedan motvilligt i att abdikera och landsförvisades. Efter flera sorgsamma och oroliga år satte han sig till ro 1833 i Schweiz under namnet Överste Gustafsson.
När han gick in i de små rummen på värdshuset Vita Hästen i S:t Gallen sa Överste Gustafsson ”Allt här påminner om mina rum i Stockholm, till och med tapeterna. Jag vill bo i dessa rum.” Och så blev det. Vid hans död fyra år senare fanns endast få saker i hans kvarlåtenskap, däribland en trälåda med allehanda föremål.
De udda sakerna i lådan ger oss en sällsynt inblick i en stilla tillvaro. De är samlade av en man som tänker tillbaka på det förgångna. En man som föddes i ett slott och levde sina sista år i ett värdshus ”ingalunda av första ordningen”.
Ett eldstål
Rektangulär stålram med avtagna hörn, svagt konkava långsidor, invändigt hål med rundade ändar. I ena änden otydlig stämpel. Mått: 69 x 21 mm.
Några bitar fnöske
Sex bitar fnöske för att tända eld. Fnöske kommer från en svampliknande utväxt på träd och är lättantändligt.
Ett ordensband
En rulle band till Svärdsorden. Total längd drygt 11 meter, bredd 41 mm.
En uppsättning knappar
Knappar till en frimuraruniform svarvade av trä, rak ovansida välvd undersida. Ovansidan täckt av förgyllt mässingsbleck, därpå i relief mantuakors. Diameter 28 mm.
En läspipa
En så kallad läspipa av sjöskum och horn. Huvudets mynning har ett mässingslock och pipan är dekorerad med en svart silkessnodd med två tofsar. Total längd ca 45 cm.
En piprensare
Redskap för att rengöra pipor i form av en långsträckt ram med fyrsidigt tvärsnitt, rundade ändar i ena änden övergående i axel på vilken olika redskap är fäst. Längd 79 mm.
Ett par handskar
Handske av gråbrunt mockaskinn, möjligen getmocka, på ovansidan dekorationssömmar av brunrött silke. Längd 249 mm, bredd ca 11 mm.
En kniv
Kniv med skaft av trä i form av två, framåt avsmalnande, rektangulära halvor nitade på tången med tre nitar. Eneggat blad, egg och rygg framtill böjda mot varandra till spets. På bladets ena sida otydlig, korsformig stämpel. Längd 231 mm.
Tre pennor
En penna med stålstift och två blyertspennor. Stålpennan 146 mm, blyertspennorna ca 80 mm.
En plånbok
Börs sydd av två tungformiga stycken röd marokäng, nertill tofs av smala band av marokäng, upptill stålbygel med fjäderlås, tryckknapp på ovansidan, liten ring på ena sidan. Längd ca 100 mm, bredd 57 mm.
Några tandpetare
26 tandpetare av gulvitt trä med rektangulärt tvärsnitt, spetsade i trubbig vinkel i båda ändar. Inlagda i konvolut av gråvitt, fläckat med bläck.
Nils Arfwidsson sa aldrig att han var svensk eller att han hade känt igen den tidigare kungen. De talade tyska tillsammans och Arfwidsson låtsades vara en baltisk handelsman. När Arfwidsson skulle resa iväg efter några dagar gick han in till Överste Gustafsson för att ta farväl.
Kungen ”klagade att han mått illa om natten, ursäktade sig och tryckte min hand hjärtligt. Jag förde hans till mina läppar. Han stirrade förvånad på mig. På min tunga svävade ett ord, ett svenskt, ett enda, men jag undertryckte det. Vad hade det tjänat till? En djupare bugning än dem vid vilka han numera var van, blev mitt avsked och det enda varmed jag ytterligare röjde mig. Har han anat eller misstänkt något? Det lär jag svårligen någonsin få veta.”
