Gustav Vasas rockar i Lübeck

I Livrustkammarens museimagasin ligger en mängd mindre föremål. Vissa kan tyckas intressanta, andra litet mindre intressanta. I ett litet kuvert, till exempel, ligger två illa åtgångna tygbitar och en papperslapp. På pappret står:

Denna lapp är skuren ur den Lifvrock som Gustaf Erickson Vasa hade på sig vid företrädet inför Rådet i Lybeck och som förwaras uti Bibliotequet därstädes, den utskars af mig uti Lybeck 1805 under wistandet uti Professor Kuhnhardts Hus, som war Bibliotekar.

Tygbitarna är utskurna av en man som hette Cassel i efternamn, möjligen Carl Gustaf Cassel (1783–1866). Cassel var gäst hos bibliotekarien Heinrich Kuhnhardt (1772–1844) då det skedde. Får man göra så? Varför gjorde han det?

Detta har hänt

När Gustav Vasa blev kung av Sverige 1523 spred danskarna illasinnade rykten om att han var en falsk människa, opålitlig. De påstod att Gustav hade brutit sitt löfte att inte fly från dansk fångenskap och att han hade flytt genom att förklä sig till en simpel oxdrivare. Att bryta sina löften och att förklä sig stred mot dåtidens uppfattning om ett hederligt beteende.

Anledningen till att Gustav Vasa hade varit i dansk fångenskap 1519 var att den danske kung Kristian II ville förhandla om fred med den svenske riksföreståndaren Sten Sture. För att garantera kungens säkerhet fick sex svenska adelsmän bli gisslan under förhandlingarna. Gustav Vasa var en av dem. Gisslan utgick från att de skulle stanna i Sverige, men de blev förda till Danmark mot deras vilja.

Som brukligt vid tiden fick gisslan leva ganska fritt mot löfte om att inte rymma. Gustav flydde ändå från Danmark och tog sig till Lübeck. Väl i Lübeck fick han stadens stöd i sin kamp mot den danske kungen och resten är, som vi alla vet, historia.

Historieskrivningen till räddning

Fram till 1754 var kung Gustavs flykt och förklädnad en stridsfråga mellan danska och svenska historiker. Då gav Henric Jacob Sivers ut sin avhandling ”Ett merkwärdigt stycke af konung Gustafs then förstes historia”. Syftet var inte i första hand att vederlägga de danska påståendena. Sivers hade nämligen en dröm: att få en svensk doktorstitel. För att uppnå det behövde han skriva något som kungahuset och svenska akademiker skulle tycka om. Därför skrev han en avhandling om Gustav Vasas flykt till Lübeck.

I avhandlingen påvisade Sivers att Gustav Vasa minsann inte hade varit i fångenskap, utan att han hade varit kidnappad. Sivers hävdade att löftet om att inte rymma som Gustav hade avgivit var ogiltigt, eftersom Gustav hade förts till Danmark med våld och avtvingats ett löfte.

Problemet med förklädnaden var svårare att bortförklara. Sivers lanserade därför idén att Gustav hade varit klädd i två rockar, som sedan dess hängde i Lübecks stadshus som minne över händelsen. Rockarna liknar något som en riddare under slutet av 1400-talet skulle kunna haft på sig i fotstrid. Och att fly fångenskapen klädd som riddare var mycket bättre än att klä ut sig till oxdrivare.

Det verkar som att historien om Gustav Vasas rockar hade cirkulerat i Lübeck redan under Sivers ungdom, eftersom han refererade till rockarnas ursprung som en gammal sanning. Men någon ytterligare bevisning anförde han inte. För att få ihop historien med det faktum att det finns två rockar av samma typ utgick Sivers, felaktigt, från att rockarna skulle bäras ovanpå varandra.

Med förödande resultat

Det finns inget som tyder på att rockarna hade rönt något intresse från svenskt håll före Sivers avhandling. Förmodligen var den muntliga traditionen begränsad till en mindre krets i Lübeck, om det ens existerade en muntlig tradition. Efter Sivers avhandling blev rockarna däremot höggradigt intressanta för svenskar.

Sivers avhandling fick resultat. Viktigast, för Sivers, var att han fick sin doktorstitel. Och svenska historiker fick fördelen att kunna ”motbevisa” danska historiker. För rockarna blev det däremot förödande.

Herr Cassel var en av många svenska turister som började ta med sig bitar av rockarna hem som souvenirer. Turisterna klippte och rev i rockarna där de hängde i Lübecks stadshus. Att så våldsamt ta souvenirer var vanligt förr. En turist tog vanligtvis med sig en bit av en känd byggnad eller ett föremål som tillhört någon berömd person för att visa upp för vänner och bekanta.

En hel del av det av det slitage vi ser på historiska föremål idag är faktiskt resultatet av souvenirjägares arbete. De två 1400-talsrockarna i Lübeck, till exempel. Jämför hur de såg ut 1755 och 1942.