Sofia Magdalenas brudklänning
Klänningen var en av flera dräkter i danska prinsessan Sofia Magdalenas garderob. Hon hade varit trolovad med Sveriges kronprins Gustav sedan 1751, då hon var fem år gammal. Tanken var att de två kungligheternas äktenskap skulle främja freden mellan Danmark och Sverige. Inför bröllopet 1766 tillverkade skräddare Ströver bland annan hennes bröllopsklänning, en robe de cour av drap d'argent.
Vigseln skedde som brukligt vid två tillfällen, en gång i brudens hemland med en representant för brudgummen närvarande och en gång officiellt med den riktige brudgummen i hans hemland. När vigseln i Danmark var avslutad kom en beskrivning av ceremonin i Stockholms Post Tidningar den 20 oktober 1766:
Hennes Kongl. Höghet war klädd i en ganska dyrbar Klädning af Silfwer Moir och hade på hufwudet en med Juveler ganska rikt besatt Gull-Krona. Hennes Släp blef upburit utaf Håfmästerrinnan Fröken von Trolle och Fröken v. Rabe.
Den sjätte november, efter vigselceremonin i Stockholm, meddelade Inrikes Tidningar:
Deras Kongl. Högheter Kron-Printsen som war klädd i glacé d’argent rikt broderad med Gull, och Kron-Prinsessan med Krona rikt besatt med Jouveler, och i en Klädning af Silfwer-tyg med Silfwer-Gaze, hwars släp blef upburit af Dess 3 Håf-Fröknar.
Efter vigselceremonin i Stockholm har klänningen förts över till Kungliga klädkammaren. Det exakta årtalet är inte bekant, men 1773 är första gången den förekommer i inventarielistorna. Det kan vara så att den först har ingått i hennes egen garderob som kronprinsessa och sedan övergått i statlig ägo då hon blev drottning. Redan 1774 noteras i samma inventarium att en stor mängd band, prydnader, namnchiffer och liknande har utkvitterats från klädkammaren för att utbrännas, det vill säga smältas ned till rent silver.
Klänningen i närbild
Klänningen är fortfarande efter mer än 250 år skimrande och spektakulär. Den är dessutom värd en närmre titt. Klicka på punkterna och läs mer.
Kjolen
Kjolens sidor är skapade med veck för att få avsedd rundning. På samma enkla och tidsbesparande sätt är kjolens midjeringning gjord genom att klippa en slits i tyget, vika ner tyget till en rund kant och sedan sy fast ett band över det vikta tyget.
Fästen
Längs med livets nederkant finns ett tvinnat snöre av silver och sidenkardeler, fastsytt med ca en och en halv tums mellanrum. Tanken var att släpet skulle hänga på snöret. På släpets midjeband finns rester av tråd som visar att fyra, möjligen större krokar har haft en annan placering än dagens elva krokar. Det går inte att avgöra hur många krokar det ursprungligen har varit.
Ärmarna
Ärmarna består av två delar, en kortare överdel i dubblerat silvertyg lagt i medveck förstärkta med valben och en längre av mönstrad gasväv lagd i motveck. Ärmen av veckad gasväv kallades engagentes och var bruklig till en kunglig galaklänning en s.k. robe de cour.
Tyget
Tyget är förmodligen gjort i Frankrike. Skräddare Ströwers räkning anger förvisso inte tygets inköpsort, men tygets vådbredd är exakt 20 franska tum brett (54 cm). De större delarna på kjol och släp är en hel vådbredd där stadkanterna är fullt synliga på insidan.
Tyget är en silverbrokad med mönster i silver och vitt föreställande små girlander, blommor och blad inskrivna i diagonalt ställda rutor som bildas av spetsmönstrade band. Mönstret har högst sannolikt varit avsett att vara modernt även om dräktens form är gammaldags.
Utsmyckning
Den första inventarietexten omnämner att dräkten var prydd med silverspets ”runt omkring halsen med en rad, och fram utför hela längden på bägge sidor med två rader, och runt omkring hela vidden nedan med två rader” samt på släpet ”med rankor och rosor, samt med hängande tofsar av silver”. På var sida om bröstet hängde en stor tofs på silversnöre. Kjolen var därtill ”garnerad runt ikring hela vidden nedan med uti vågor satta djupa och smalare silverspetsar, alltigenom fyllda med rankor och stoffer av silver, platt lan och paljetter”. Nästan allt av utsmyckningen smältes ner 1774.
Livet
Livstyckets stomme består av vit sidenrips och linne. Mellan dessa lager finns långa, smala bitar av valben i kanaler sydda med efterstygn. Klänningens silvertyg är sedan fäst på utsidan med prickstygn och lagt in över linningen. En av de tillfälliga tråcklingarna från tillverkningen finns ännu kvar. Framtill finns en förstärkning av fodret för att skona kjolen och bärarinnan.
Snörning
I ryggen finns sydda hål för att snöra ihop livet. Hålen ligger mellan två bitar styvnad av valbard som hjälper till att stärka dem mot den slitning som snörningen innebär. Knäppningen döljs på utsidan av plagget med överlappande tyg. Hålen följer gängse norm med inledande parallella hål och sedan växelvis placerade hål.
Knytband
På släpets insida finns knytband, 33 cm ner från midjan strax under stussen, ett helt band och en rest. Syftet med banden är uppenbarligen att begränsa släpets vidd. En möjlig användning för knytbanden är att samla släpet i en ”bulle” baktill. Det finns ett flertal gravyrer som visar damer med liknande hovdräkt där släpet är format till en massiv vulst baktill, möjligen för rörlighetens skull.
Släpet
Att släpet vid vigseln i Stockholm bars av tre personer inte ska tas till intäkt för att det var ett ovanligt stort släp, utan att det var ett sätt att markera rangordning. Det klargörs tydligt av att släpet vid vigseln i Danmark, då hon var ogift, bars av två hovfröknar. Sofia Magdalenas svärmor, drottning Lovisa Ulrika, hade fyra hovfröknar för att bära sitt släp.
Kjolens öppningar
Kjolen hade enligt 1773 års inventarium öppningar i sidorna garnerade med spets och med knytband i sidenrips. Öppningarnas tidigare längd är fullt tydlig såväl från kjolens utsida som dess insida. Den som sydde ihop öppningarna har använt sig av mycket grova kaststygn. Sprundet bak är därför en förändring som är utförd efter 1773. Förmodligen har klänningen varit utställd vid flera tillfällen och därför fått en öppning som mer svarar mot det behovet. Ett sprund bak hade inte varit praktiskt och ej heller sömnadsteknisk påkallat kring 1700-talets mitt.
