Johan III

Under hans regeringstid stärktes banden med Polen genom hans äktenskap med den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Han införde en mer praktfull hovkultur och lät bygga om slott och kyrkor, bland annat genom att påbörja renoveringen av Stockholms slott. Johan III hamnade ofta i konflikt med sin bror Karl (senare Karl IX) och närmade sig den katolska kyrkan.

Upptäck Johan III i Livrustkammaren

I Livrustkammaren kan du se föremål med en koppling till Johan III, från en paradrustning, till ett ur och en flagga som användes vid hans begravning. 

Ett underverk till ur

Till livet vid hovet hörde underhållning med, musik, dans, skådespel och festmåltider. För att sprida glans åt de kungliga festerna visade man upp föremål av hög konstnärlig kvalitet.  

Ett bra exempel är detta bordsur som tillhört Johan III. Det har en gång stått i det gamla slottet Tre kronor, där kungen gäster kunde lyssna till dess vackra klang. Uret var ett litet underverk som beundrades av många för sin höga kvalitét, både konstnärlig och tekniskt. Klockan tillverkades omkring 1585 av urmakare Peter Grundel, som kallats till Stockholm från Nürnberg på Johan III:s befallning.  

Bordsuret är 45 centimeter högt, gjutet i förgylld mässing och koppar samt rikt dekorerat med renässansmönster. Uret består av en fot i fem delar med tre sirener som bär upp urhuset, vars sidoväggar är dekorerade i relief. Ornamentiken består av putti (nakna pojkänglar), svanar, fåglar, insekter och lejonmasker. Tre fyrkantiga plattor med kungliga symboler döljer skarvarna. Det är Vasakärven, trekronorsvapnet samt ett krönt lejon. Klangskålen kröns av en antik krigare med ett spjut som visarstav. Figuren vrids runt av urverket och visaren pekar ned på en fast sifferring runt kupolens övre del. 

Johan III:s bordsur är idag ett av de äldsta bevarade flyttbara uren i Europa. 

Fördjupa dig om uret i föremålsdatabasen

En paradrustning av Kunz Lochner

Gåvor har sedan urminnes tider skänkts till kungligheter. Det kunde vara vänskapsgåvor, men oftast gavs det av politiska skäl. Prinsessan Anna av Polen skänkte 1574 denna praktfulla rustning och häst till Johan III. Hon var syster till Sveriges drottning Katarina Jagellonica. Deras gemensamma bror var kung Sigismund II August av Polen, död 1572, och rustningen var en del av arvet efter honom. Tanken var att Katarinas make, Johan III, och deras son Sigismund skulle få del av arvet och på så sätt försäkra sig om svenskt stöd i det stundande valet av henne själv som polsk regent.  

Senrenässansens rustningskonst

Anna Jagellonica skrev till sin syster att om Johan III uppträdde i rustningen skulle dess lyster blända och slå ner hans fiender. I framtiden hoppades hon att hennes systerson, den då åttaårige svenske prinsen Sigismund, skulle bära denna symbol för den polska Jagello-dynastin. Den förgyllda praktrustningen kallas för "Lochnerrustningen" efter sin tillverkare, harneskmakaren Kunz Lochner i Nürnberg. 

Rustningen som förvaras i Livrustkammaren i Stockholm är ett utmärkt exempel på senrenässansens rustningskonst. Den är rikt utsmyckad med detaljerade mönster och dekorationer som visar på både kungens status och den tidens mode. 

Flagga från Johan III:s begravning

Vid Johan III begravning 1592 fördes denna röda blodfana i täten på sorgetåget. Fanan är tvåtungad och målad i rött och guld. På båda sidorna syns det kungliga initialerna IR inom en lagerkrans som nedtill är hopknuten med en rosett. Över initialerna syns en sluten krona. Högst upp på fanan finns inskriften ”DEVS PROTECTOR. NOSTER” – Gud är vår beskyddare. 

Symboliserar kejserlig värdighet

Blodfanan var en nyhet i Sverige vid denna tid. Men i det tysk-romerska kejsardömet hade den funnits sedan 1300-talet. Där hade den fungerat som en symbol för konungens doms- och förläningsrätt. Namnet kommer troligen genom att det var under denna fana som kejsaren utdelade förläningar, vilka innebar domsrätt över liv och död. Namnet anspelar även på den blodröda, eller purpurröda färgen, som symboliserar kejserlig värdighet. 

Ursprungligen var blodfanan en röd fana som användes i antiken för att signalera högsta beredskap och förestående strid. Under tidig medeltid användes blodfana som ett krigsbanér för tyska och frankiska kungar.  

På 1500- och 1600-talet användes blodfanan i Sverige vid begravningar för att visa den avlidnes länsherrevärdighet. Den var ursprungligen bildlös men blev senare försedd med monogram och var tvåtungad.