Bild av japanskt svärd mot svart bakgrund.

Japanska svärd

I japansk tradition kunde svärdet ha en i det närmsta religiös betydelse. Det var en del av de kejserliga regalierna och kunde representera gudomlig närvaro i shintohelgedomar.

I Livrustkammarens samlingar finns ett antal japanska svärd som tillförts samlingarna under 1800- och 1900-talet. Detta kan tyckas vara märkligt men i synnerhet Karl XV var en stor vapensamlare. Att ha också utomeuropeiska vapen representerade i samlingarna har varit vanligt sedan 1500 och 1600-talet.

 

För muspekaren över bilderna och använd knapparna i övre, vänstra hörnet för att zooma in på svärden.

Svärden i Livrustkammaren kan dateras till Edo perioden (1603-1867). Detta var en period i Japans historia som präglades av fred men som också medförde att ett strängt hierarkiskt samhälle växte fram under Tokugawa-shogunatet. Samhället indelades i fyra klasser (bönder, hantverkare, handelsmän och samurajer) och samurajklassen var högst i hierarkin och den styrande. Som manlig medlem av denna klass var man tvungen att bära två svärd och det var endast samurajer som fick bära långa svärd. På detta sätt manifesterade man sin position i samhället.  Svärdet var det föremål som tydligast visade vem samurajen var – en krigare och en del av samhällets elit. Svärdet sågs som en förlängning av honom och beskrevs som samurajens själ.  Som en del av denna elit hade samurajen också rätt att döda någon från en lägre samhällsklass om denne  inte uppträdde som man förväntade sig. Även under fredstid kunde alltså svärden få en högst påtaglig praktisk betydelse – dessutom inom lagens råmärken.

Svärdtyper

Katana och wakizashi

Samurajens två svärd, katana och wakizashi, kallas tillsammans daisho och bärs instuckna i skärpet med eggen uppåt.

 

Daisho från Karl XV:s samling bestående av ett wakizashi och ett katana, signerade Kanesato, Mino.

En katanaklinga är minst 60 cm lång och en wakizashiklinga är högst 60 cm. Att bära svärdet med eggen uppåt underlättar då man vill dra och hugga i en enda rörelse och med sin svagt krökta, eneggade klinga lämpar sig det japanska svärdet väl för hugg.

 

Wakizashi från prins Oscars samling, signerat Daijo Fujiwara Sukesada.

Tachi

Ett ålderdomligare sätt att bära svärdet var att bära det med eggen nedåt. Detta var mer praktiskt under en tid då krigföringen byggde på att samurajen satt till häst. Svärd som var avsedda för en sådan montering kallas tachi och har även de en klinga om minst 60 cm. Även under Edo-perioden kunde man bära svärd på detta sätt vid ceremonier och till rustning, men inte till den dagliga dräkten.

 

Tachi från Gustav V:s samling,  signerat Morikatsu Fujiwara, 1642.

Svärdets tillbehör

Alla tillbehör till det japanska svärdet som inte omfattar klingan kallas på japanska för koshirae. Allt ifrån parerplåt och balja till lindning, trähantag, beslag etcetera ingår i koshirae. En samuraj kunde ha olika koshirae till sitt svärd att bära vid olika tillfällen och utseendet kunde skifta med modet.

 

Daisho, före montering.

Svärd kunde monteras för olika ändamål. Både daishon (ovan) och tachisvärdet (nedan) har exklusiv montering som inte stämmer överens med hur en samuraj skulle ha burit sitt svärd i Edo till vardags. 

 

Tachisvärd.

 

Wakizashisvärd

Monteringen av wakizashisvärdet stämmer mer överens med de påbud som fanns om hur man skulle montera sitt svärd. Daishon har en handachimontering som har fler beslag på baljan än vad som var det vanliga på en katana. Dessutom har båda svärden ett ändbeslag (kabutogane) som man annars ser på tachisvärd och inte på katana.

 

Till svärdet hörde en kniv (kozuka) och en nål (kogai). Kniven kan sägas vara en form av fickkniv, medan nålen kunde användas till att äta med eller klia sig innanför hjälmen. Dessa mindre föremål förvarades i baljan eftersom dräkten vid denna tid inte hade fickor.

Från järn till klinga

Tillverkningen av den viktigaste delen – klingan – var en religiös akt. Smedjan renades från onda andar och smeden levde i celibat och på en sparsmakad kost, allt för att kunna koncentrera sig på sitt arbete. Klingan bestod av en segare kärna och en hårdare yta. Det hårda ytstålet veks och smiddes samman 13-20 gånger. Kärnan veks något färre gånger. Därefter veks ytstålet runt kärnan och smiddes samman med denna. Vikningen var nödvändig för att rena stålet från fosfor och svavel. 

 

Härdningslinjen är den svaga skiftningen längs eggen.

Härdningen var det viktigaste momentet. Då ströks en pasta på klingan som fick torka. Därefter hettades klingan upp och kyldes i vatten. Själva eggen kyldes snabbast eftersom pastan ströks på tunnare där. Detta lämnade ett tydligt spår i form av en härdningslinje (hamon) som fortfarande är synlig på många japanska svärd.

 

Signaturen kallas Mei på japanska.

När smeden var klar signerades tången på svärdet.

För att få rätt finish på klingan övertogs nu arbetet av poleraren som polerade upp klingan med sandstenar och avslutade med att polera med pulver och bara fingrarna på den redan sylvassa klingan. Därefter följde provning av svärdet som kunde utföras på bambu eller kroppar från avrättade fångar.

Japanska svärd på Youtube

Vill du se hur svärdspoleringen går till? Här visas processen utförligt i en film från The Metropolitan Museum i New York:

 

En film om svärdstillverkning från Portland Art Museum:

Kontakt: samlingar@lsh.se