Ett stilla rum i S:t Gallen

En kort historia om den avsatte kung Gustav IV Adolfs sista tid.

Akvarell av ett litet rum med gröna tapeter, säng bord, skrivbord bland annat.
Överste Gustafssons rum på värdshuset Vita Hästen. Akvarell av okänd konstnär, ca 1837. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY-SA 3.0).

Schweiz 1836

”Jag hade av en händelse råkat ta in på ett värdshus, ingalunda av första ordningen, benämnt Vita Hästen. [---] Jag skulle härvid passera förbi dörren till värdshussalen, där jag kvarglömt någon obetydlighet. Redan i trappan träffades mitt öra av tonerna från ett gammalt, något hest klaver. I långsamma moll-ackord fördes ett par händer fram och tillbaka över detsamma. Det låg visserligen ingenting vare sig genialiskt eller virtuosmässigt i dessa melodier, men den djupa melankoli de uttryckte fäste min uppmärksamhet. Jag öppnade dörren. Spelningen upphörde genast. I rummet var ingen, förutom den person som satt vid klaveret och som, vid mitt inträde, reste sig upp med ett besvärat och folkskyggt utseende. [---] Hela hans ställning, ansiktsformen, föreföll mig bekanta. Det tycktes mig just då som om jag, hemma i Sverige, förut sett, om inte en person, så åtminstone ett porträtt, en bild som hade någon likhet med denna figur.”

Den svenske journalisten Nils Arfwidsson (1802–1880) som reste genom Europa på 1830-talet hade inte misstagit sig. Han hade faktiskt träffat Sveriges forne kung Gustav IV Adolf.

Porträtt på en äldre man i  profil med mustasch och högknäppt jacka.
Överste Gustafsson. Okänd konstnär, ca 1830. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY-SA 3.0).

Avväpnad och avsatt

Kung Gustav IV Adolf blev handgripligen avsatt måndagen den 13 mars 1809 när en grupp officerare gick in på hans kammare och beslagtog hans värja. Efter en viss förvirring lyckades kungen smita ut genom en sidodörr med en av kuppmakarnas värjor. Men han kom inte långt. På borggården hölls han fast av hovjägmästare von Greiff. Gustav IV Adolf fann sig sedan motvilligt i att abdikera och landsförvisades. Efter flera sorgsamma och oroliga år satte han sig till ro 1833 i Schweiz under namnet Överste Gustafsson.

När han gick in i de små rummen på värdshuset Vita Hästen i S:t Gallen sa Överste Gustafsson ”Allt här påminner om mina rum i Stockholm, till och med tapeterna. Jag vill bo i dessa rum.” Och så blev det. Vid hans död fyra år senare fanns endast få saker i hans kvarlåtenskap, däribland en trälåda med allehanda föremål.

De udda sakerna i lådan ger oss en sällsynt inblick i en stilla tillvaro. De är samlade av en man som tänker tillbaka på det förgångna. En man som föddes i ett slott och levde sina sista år i ett värdshus ”ingalunda av första ordningen”.

Träetui med en mängd föremål, bland annat en kniv och en pipa.

Nils Arfwidsson sa aldrig att han var svensk eller att han hade känt igen den tidigare kungen. De talade tyska tillsammans och Arfwidsson låtsades vara en baltisk handelsman. När Arfwidsson skulle resa iväg efter några dagar gick han in till Överste Gustafsson för att ta farväl.

Kungen ”klagade att han mått illa om natten, ursäktade sig och tryckte min hand hjärtligt. Jag förde hans till mina läppar. Han stirrade förvånad på mig. På min tunga svävade ett ord, ett svenskt, ett enda, men jag undertryckte det. Vad hade det tjänat till? En djupare bugning än dem vid vilka han numera var van, blev mitt avsked och det enda varmed jag ytterligare röjde mig. Har han anat eller misstänkt något? Det lär jag svårligen någonsin få veta.”

Ett urval av andra kungliga berättelser