Highlights från "Det glittrar"

Om smycken med kunglig anknytning

I Livrustkammarens utställning Det glittrar visas smycken som burits av medlemmar av det svenska kungahuset. Här kan du läsa mer om några av smyckena och zooma in på detaljer som inte syns med blotta ögat. För att zoomningen ska fungera på mobil eller läsplatta så måste den vara uppkopplad mot wifi. 

Prinsessan Annas armband

 

 

Guldarmband som burits av Johan III:s dotter Anna.
Foto: Erik Lernestål.

 

Armbandet från ca 1590 har tillhört prinsessan Anna av Sverige (1568-1625). Anna var dotter till Johan III och hans första hustru, den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Anna bodde långa perioder med sitt hov på Stegeborgs slott i Östergötland, men när hennes bror Sigismund blev kung av Polen följde hon med honom.

Armbandet är typiskt för sin tid med manglade guldkedjor och plattor täckta med emalj i svart, vitt och litet rött. I det här fallet syns Annas initialer APS (Anna Principessa Sveciae/Anna prinsessa av Sverige) under öppen krona på en av plattorna. På övriga tre plattor syns hennes familjevapen med vasen, tre kronor och folkungalejonet.

Armband som detta bars alltid i par, men i Livrustkammarens samlingar finns endast ett bevarat. Det uppges vara funnet i Uppsala domkyrka 1777.

Karl IX:s kröningsregalier

 

 

Jehovaorden var del av Karl IX:s kröningsregalier.
Foto: Erik Lernestål.

 

Vid Karl IX:s kröning i Uppsala domkyrka den 15 mars 1607 användes inte mindre än tio kröningsregalier varav två numera finns i Livrustkammaren: Jehovaorden (ordenskedja och ordenstecken) och kröningsringen. Den nye, protestantiske kungen ville omge sin kröning med pompa och ståt för att befästa sin makt gentemot brorsonen Sigismund och katolska intressen som hotade hans position och tro.

Jehovaorden är utförd av Antonij Groot d.ä. i Stockholm 1606. Ordenskedjan består av 23 länkar av guld och emalj. 11 av länkarna är besatta med stora, taffelslipade bergkristaller och mindre granater. 12 länkar föreställer ett handslag, en mans- och en kvinnohand som fattar om en vase, Vasaättens symbol. I det solformade ordenstecknets mitt sitter en stor, åttkantig bergkristall med hebreiska bokstäver som bildar ordet Jehova i guld.

Kröningsringen är sannolikt tillverkad kröningsåret av Antonij Groot d.ä. eller Ruprecht Miller. Båda var verksamma i Stockholm. Ringen är i guld och svart emalj med en stor, pyramidformad rökkvarts omgiven av mindre bergkristaller. Rökkvartsens spets är något defekt sedan den tappades i golvet år 1955.

 

 

Kröningsringen.
Foto: Erik Lernestål.

 

Det är tack vare ringens specialutformade etui som den kan identifieras som just Karl IX:s kröningsring. År 1616 gjorde guldsmeden Johan Pedherson fodral till flera kröningsregalier. Äpplets och ringens etuier finns bevarade idag och trots att de inte förvaras på samma ställe är det tydligt att de hör ihop.

Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrückens vigselring

 

 

Johan Kasimirs ring, av guld med en rubin.
Foto: Erik Lernestål.

 

Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige, dotter till Karl IX och hans första drottning Maria av Pfalz, vigdes den 11 juni 1615. Detta framgår av en inskription på ringskenans insida. Parets son, Karl Gustav, blev utsedd till svensk arvfurste sedan hans kusin, drottning Kristina, tydligt uttryckt att hon inte ämnade gifta sig. När drottning Kristina sedan abdikerade fick Sverige en ny kunglig dynasti.

Vigselringen är i guld med en rubin. Stenen är cabochonslipad, en teknik som var vanlig innan man kunde slipa fasetter, men som också användes senare om stenen hade någon mindre skada eller defekt. Cabochonslipning innebär att stenens ovandel är välvd medan underdelen är platt. Rubinen är sedan fattad avdeckt, det vill säga i en sluten form men med antydan till klor. Sammantaget gör detta att rubinen inte reflekterar ljus i någon större utsträckning, vilket ”dödar” stenen.

Rubiner kommer ur mineralet korund. Röd korund kallas alltid för rubin, medan alla andra färger kallas för safir. Safiren är ju vanligtvis förknippad med färgen blå, men så måste alltså inte vara fallet.

Drottning Kristinas signetring

 

 

Signetringen, av guld och karneol.
Foto: Erik Lernestål.

 

Drottning Kristina kröntes till kung i Storkyrkan i Stockholm år 1650. Sannolikt var det i samband med det som hon fick och började använda signetringen.

Karneolen är graverad med svenska riksvapnet och i hjärtskölden en vase. Monogrammet CR står för Christina Regina/Drottning Kristina. Ringskenan i guld är tunnsliten och förmodligen bar Kristina den dagligen. Kanske följde den henne till och med till Rom efter det att hon hade abdikerat och konverterat?
Karneol är, tillsammans med jaspis och onyx, en sten som ofta användes till just signeter och lite grövre ringar, framför allt för män.

Drottning Hedvig Eleonoras hälsobringande ring

 

 

Är det en agat eller en besoarsten som pryder Hedvid Eleonoras ring?
Foto: Erik Lernestål.

 

Guldring från ca 1650-1700 som har tillhört änkedrottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp.

Organiska material som korall och bärnsten var på modet under barocken och bars gärna som amuletter mot sjukdom och otur. Hedvig Eleonoras ring pryddes enligt en förteckning från år 1867 med en besoarsten, men enligt en utställningskatalog från Nationalmuseum år 1930 är det en agat. Hedvig Eleonora själv var säkert övertygad om att det var en besoarsten och att den hade hälsofrämjande egenskaper.

Besoarsten finns i magen hos många idisslare, bland annat hos besoargeten. Stenen skulle vara i direkt kontakt med huden och stenen är därför fattad à jour. Det betyder att stenens fattning hade öppen botten, vilket var ovanligt vid den här tiden. Ringen har rester av en emaljdekor på ringskenan. På undersidan är  "Hedvig Eleonora Regina Sueciae" graverat. Ringskenan är uppklippt. Kanske ökade drottningens fingrar i omfång med åren?

Hedvig Eleonora fick ett långt liv. Hon upplevde Pfalzdynastin närapå från början till slut. År 1654 vigdes hon vid Karl X Gustav, samma år som den unga Pfalzgreven först besteg den svenska tronen. År 1715 fördes hon till den sista vilan, bara några få år före det att sondottern Ulrika Eleonora d.y. abdikerade.

Miniatyrporträtt av Karl XI

 

 

Miniatyrporträttet ramas in av taffelslipade smaragder.
Foto: Erik Lernestål.

 

Miniatyrporträttet från ca 1675-1680 föreställer Karl XI. Han var son till Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och blev kung redan vid 4 års ålder. En av kungens viktigaste uppgifter var att skydda sitt land mot inre och yttre fiender. Sitt vuxna liv levde Karl XI mycket i fält och han förnyade armén.

På miniatyrporträttet är han iförd rustning. Man tror att porträttet målades av fransmannen Pierre Signac. Han och engelsmannen Alexander Cooper var de första miniatyrmålarna i Sverige. De kom till drottning Kristinas hov år 1647 på inrådan av den svenske ambassadören i Paris, Magnus Gabriel de la Gardie.

Ramverket består av emaljerat guld och silver, samt flera taffelslipade smaragder. Taffelslipning är den tidigaste formen av fasettslipning. Längre fram i tiden utvecklades så kallad smaragdslipning som är en rektangulär form med fasetterade hörnor. Utan vassa hörnor är den sköra smaragden mindre känslig för stötar och slag.

Trots sin ganska enkla framtoning förstod Karl XI värdet av ett praktfullt smycke med kungens porträtt. Att få ett sådant smycke var ett nådebevis och gavs framförallt till högt uppsatta damer vid hovet. En guldbygel på baksidan gör det möjligt att bära på klädedräkten. Det vackra och kostbara smycket kan ha tillhört kungens hustru, drottning Ulrika Eleonora d.ä. av Danmark, eller hans mor.

Karl XI:s eller Karl XII:s signetring

 

 

Det är oklart om signetringen tillhört Karl XI eller Karl XII.
Foto: Erik Lernestål.

 

I Livrustkammarens samlingar finns en vacker signetring i barnstorlek, tillverkad i guld med en åttkantig karneol. Ringen har en ganska valhänt inskription av namnet Carolus på arabiska. Karneolen är omgiven av rosenstenar. Rosenstenar är diamanter slipade med triangulära fasetter. Rosenstenarna i Karl XI:s signetring är fattade i den äldsta typen av infattning, kistfattning, som omfamnar såväl stenens sidor som botten. Karneolen är fattad avdeckt.

 

 

Ringens stenar är fattade i kistfattning.
Foto: Erik Lernestål.

 

Ringens ursprung är okänt. Förmodligen är ringen en gåva till antingen Karl XI eller Karl XII. Karl XI:s morföräldrar från hertigdömet Holstein-Gottorp hade redan på 1630-talet sänt beskickningar till Persien. Vid Karl XI:s födelse skickade de presenter till den lille prinsen. Kanske köptes ringen, med sin arabiska inskription, som födelsegåva under resorna till Persien? Som vuxen sponsrade Karl XI själv tre resor till Persien på 1670- och 1680-talen. Resorna leddes av upptäcktsresanden Ludvig Fabricius. Ett syfte med expeditionerna var att skapa en ny rutt för sidenhandeln. Ett annat var att hämta hem ädelstenar. Det är också möjligt att Fabricius tog med ringen som gåva hem till Karl XI:s lille son Karl, sedermera Karl XII.

Karl XII:s fickur

 

 

Kanske var fickuret en gåva från Karl XII:s farmor.
Foto: Erik Lernestål.

 

15 år gammal blev Karl XII kung av Sverige och krig kom att prägla hans regeringstid. Fickuret är möjligen en gåva till den segerrike kungen efter slaget vid Narva, den 20 november år 1700, från den stolta farmodern Hedvig Eleonora.

Klockor var statussymboler och bars som smycken, gärna i kombination med en kedja (chatelaine) med urnyckel. Uret är av högsta kvalitet, tillverkat i London, centrum för den europeiska fickurstillverkningen. Uret är signerat av den franske urmakaren J. Bellete.

Karl XII:s klocka är ett titthålsur med tim- respektive minuttavla. Urverket är ett spindelur. På den översta, runda plattan syns ett genombrutet spegelmonogram under kunglig krona med den latinska dedikationen Carolvs duodecimus vivat floreat trivmphat (Karl XII må han leva, blomstra, triumfera). Ytterboetten i guld, av en anonym smed, är dekorerad med emaljarbeten. Det svenska riksvapnet och ätten Pfalz vapen i mitten. Runt om de 49 landskap och provinser som då hörde till den svenska stormakten: svenska och finska landskap, samt besittningar i Baltikum, Polen och Tyskland.

Under cirka 30 år saknades uret efter en stöld. Tillhörande kedja och nyckel saknas fortfarande, men uret dök upp på den internationella marknaden och kunde köpas tillbaka till Livrustkammarens samlingar år 1999 med hjälp av generösa, externa bidrag.

Drottning Lovisa Ulrikas ring

 

 

Ringen, med miniatyrporträtt av Lovisa Ulrika.
Foto: Erik Lernestål.

 

Drottning Lovisa Ulrika var prinsessa av Preussen. Med sig till det svenska hovet förde hon med sig en vurm för allt franskt. Frankrike var ett föregångsland även inom smyckekonsten. Till Lovisa Ulrikas kröning lät man tillverka en ny krona efter fransk förlaga i enbart diamanter. Senare bytte hon i hemlighet ut alla diamanter mot bergkristall för att bekosta sitt försök till statskupp. Sedan kuppen, som syftade till att stärka kungamakten, misslyckats återställdes kronan.

Ringens miniatyrporträtt av Anton Ulrik Berndes visar drottningen med briljantsmycken, örhängen med kläppar och ett kort halsband med hänge. Miniatyrporträttets ram är också av briljanter.

Briljantslipningen sägs ha uppfunnits i Venedig. Gamla briljantslipningar har 58 fasetter, jämfört med den moderna versionen om 57 fasetter. Förr hade man svårt att få kuletten, stenens spetsiga underdel, perfekt varför man hellre gjorde en extra fasett. Den syns som en liten svart prick i stenens botten, som på Lovisa Ulrikas ring. Briljantslipningen hjälpte till att reflektera ljus och blev därför mycket attraktiv under rokokon på grund av sin vackra lyster. För att förstärka effekten ännu mer kunde man lägga in en bit folie bakom stenarna.

Gustav III:s revolutionsring

 

 

Det fanns flera varianter av Gustav III:s revolutionsringar.
Foto: Erik Lernestål.

 

Ringen är en av de mer exklusiva varianterna av Gustav III:s revolutionsringar, i guld och mörkblå emalj med ram och kungens krönta monogram i rosenstenar. Under monogrammet en lagerkvist och en brinnande fackla. Enligt traditionen är ringen en gåva till Johan Henrik Kröger, student och danslärare. Möjligen var Kröger en av kungens förtrogna under revolutionen med tanke på den påkostade utformningen.

Under 1700-talet användes vita metaller allt mer vid infattningen av tidens modestenar, diamanter. Även om undersidan och ringskenan i det aktuella fallet är av guld så är stenarna fattade i silver för att inte bli gulfärgade och tappa i glans. Nya tekniker vid infattningen, som klor och körnor eller öppen baksida, à jour-fattning, gjorde också att ljusgenomsläppet till stenarna blev större.

Drottning Fredrika Dorotea Wilhelminas demi-parure

 

 

Garnityret, i empirestil.
Foto: Erik Lernestål.

 

Ett tidigt demi-parure (litet garnityr) i empirestil. Empirestilen var inspirerad av antiken. Drottning Fredrikas halsband och örhängen i glas, guld och onyx har motiv som ska likna antikens.

Drottningen landsförvisades tillsammans med sin familj 1809 och tvingades på ett förnedrande sätt att skiljas från majoriteten av sina smycken. Smyckena hade lagts fram på ett bord på Gripsholms slott och kungen och drottningen skulle peka ut de smycken som de ansåg tillhörde dem privat. Ett samtida vittne skriver:
”[…] den stackars drottningen – de plundrade henne så mycket som möjligt. Hon hade fått många vackra smycken från kungen i samband med giftermålet liksom diamanter och pärlor vid varje födsel av ett kungligt barn. Vid dessa tillfällen gav även änkedrottningen sin svärdotter smycken och vid flera tillfällen ringar. Av dessa saker fick drottningen endast behålla en del. Kommissionen hävdade att resten tillhörde Kronan. Drottningen har sagt mig många gånger att det kändes som om hon bevittnade bouppdelningen efter sin död. Kommissionärerna grälade om majestäternas egendom i deras närvaro, som om de inte vore där.”

Trots detta så skänkte drottningen det lilla garnityret till sin kammarfru vid avresan från Sverige. På något sätt hittade smycket sin väg till den nya kungafamiljen. Det lilla garnityret användes senare av drottning Josefina som också bytte halsbandets lås på 1830-talet. Låset är tillverkat av Anders Petter Lundqvist i Stockholm.

Drottning Josefinas filigrangaranityr

 

 

Garnityr i guldfiligran.
Foto: Erik Lernestål.

 

Josefina av Leuchtenberg var bara 16 år gammal när hon gifte sig med den svenska kronprinsen Oscar. I hemgift fick hon bland annat med sig flera stora garnityr eller parurer som hade tillhört hennes farmor, kejsarinnan Joséphine: kamégarnityret och safirgarnityret som det svenska kungahuset gärna använder vid bröllop och nobelfestligheter, samt det smaragdgarnityr som farmodern bar vid sin och maken Napoleon I:s kröning. Det garnityret tillhör idag det norska kungahuset.

Josefina ägde också enklare garnityr, demi-parure, som denna brosch i form av ett kors med tillhörande örhängen i guldfiligran och polykrom emalj. Detta mode kom från borgerskapets damer, som med de stora sociala förändringarna under 1800-talet också hade börjat bära smycken. De använde gärna garnityr eftersom de var så praktiska. De stora smyckesseten kunde ofta kombineras och varieras. Ett diadem eller två armband kunde bli ett halsband, en brosch kunde bli ett hängsmycke och så vidare. Av kostnadsskäl använde de enklare ädelstenar och lite guld. Olika typer av vårt vanligaste mineral kvarts: ametist och citrin, användes flitigt. För att få ut största möjliga effekt av minsta möjliga mängd guld valsades guldet till stora plattor eller drogs ut till långa trådar, som i Josefinas filigrangarnityr.

Oscar I:s kråsnål

 

 

Kråsnålen var ett manligt smycke.
Foto: Erik Lernestål.

 

När borgerskapets män fick börja använda smycken anpassades tillverkningen efter deras behov: ur, urkedja, kråsnål och manschettknappar blev vanliga manssmycken under hela 1800- och 1900-talen. Detta borgerliga mode nådde också den svenska kungafamiljen.

Oscar I:s kråsnål är gjord av förhållandevis enkla material med en nål i guld och ett klotformat huvud i silver täckt med prickar av turkosblå emalj. Möjligen är det tänkt att likna turkoser. Tidigare kallades mindre hårda stenar för halvädelstenar. Den terminologin används inte längre, men visar ändå att de stenarna sågs som ett mindre exklusivt material.    

Kråsnålen är en gåva till museet från kungens dotter, prinsessan Eugenia. Prinsessan ärvde flera smycken efter sina föräldrar. Några gav hon bort, ett fåtal behöll hon, men merparten sålde hon för att bekosta sin filantropiska verksamhet.