Närbild på ett gyllene armband.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Kungliga smycken

I Livrustkammarens samlingar finns bland annat smycken som burits av medlemmar av det svenska kungahuset. Här får du ett smakprov från fem århundraden. Små, lockande, glittrande smakprov.

Det äldsta smakprovet är tillverkat på 1590-talet för prinsessan Anna av Sverige (1568–1625). Anna var dotter till Johan III och hans första hustru, den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Anna bodde långa perioder med sitt hov på Stegeborgs slott i Östergötland, men när hennes bror Sigismund blev kung av Polen följde hon med honom.

Helbild på ett gyllene armband.
Guldarmband som burits av Johan III:s dotter Anna. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Armbandet är typiskt för sin tid med manglade guldkedjor och plattor täckta med emalj i svart, vitt och litet rött. I det här fallet syns Annas initialer APS (Anna Principessa Sveciae/Anna prinsessa av Sverige) under öppen krona på en av plattorna. På övriga tre plattor syns hennes familjevapen med vasen, tre kronor och Folkungalejonet.

Armband som detta bars alltid i par, men i Livrustkammarens samlingar finns endast ett bevarat. Det uppges vara funnet i Uppsala domkyrka 1777.

Karl IX:s kröningsregalier

Halsband med berlocker och hänge.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Vid Karl IX:s kröning i Uppsala domkyrka den 15 mars 1607 användes inte mindre än tio kröningsregalier varav två numera finns i Livrustkammaren: Jehovaorden (ordenskedja och ordenstecken) och kröningsringen. Den nye, protestantiske kungen ville omge sin kröning med pompa och ståt för att befästa sin makt gentemot brorsonen Sigismund och katolska intressen som hotade hans position och tro.

Jehovaorden är utförd av Antonij Groot d.ä. i Stockholm 1606. Ordenskedjan består av 23 länkar av guld och emalj. 11 av länkarna är besatta med stora, taffelslipade bergkristaller och mindre granater. 12 länkar föreställer ett handslag, en mans- och en kvinnohand som fattar om en vase, Vasaättens symbol. I det solformade ordenstecknets mitt sitter en stor, åttkantig bergkristall med hebreiska bokstäver som bildar ordet Jehova i guld.

Snirkligt ordensmärke med bokstäverna IHS.
Jehovaorden. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Kröningsringen

Kröningsringen är sannolikt tillverkad kröningsåret av Antonij Groot d.ä. eller Ruprecht Miller. Båda var verksamma i Stockholm. Ringen är i guld och svart emalj med en stor, pyramidformad rökkvarts omgiven av mindre bergkristaller. Rökkvartsens spets är något defekt sedan den tappades i golvet år 1955.

Det är tack vare ringens specialutformade etui som den kan identifieras som just Karl IX:s kröningsring. År 1616 gjorde guldsmeden Johan Pedherson fodral till flera kröningsregalier. Äpplets och ringens etuier finns bevarade idag och trots att de inte förvaras på samma ställe är det tydligt att de hör ihop.

Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Johan Kasimirs ring

Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige, dotter till Karl IX och hans första drottning Maria av Pfalz, vigdes den 11 juni 1615. Detta framgår av en inskription på ringskenans insida. Parets son, Karl Gustav, blev utsedd till svensk arvfurste sedan hans kusin, drottning Kristina, tydligt uttryckt att hon inte ämnade gifta sig. När drottning Kristina sedan abdikerade fick Sverige en ny kunglig dynasti.

Guldfärgad ring med röd sten.
Johan Kasimirs ring, av guld med en rubin. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Vigselringen är i guld med en rubin. Stenen är cabochonslipad, en teknik som var vanlig innan man kunde slipa fasetter, men som också användes senare om stenen hade någon mindre skada eller defekt. Cabochonslipning innebär att stenens ovandel är välvd medan underdelen är platt. Rubinen är sedan fattad avdeckt, det vill säga i en sluten form men med antydan till klor. Sammantaget gör detta att rubinen inte reflekterar ljus i någon större utsträckning, vilket ”dödar” stenen.

Drottning Kristinas signet

Vapenring i guld med röd sten.
Signetringen, av guld och karneol. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Drottning Kristina kröntes till kung i Storkyrkan i Stockholm år 1650. Sannolikt var det i samband med det som hon fick och började använda signetringen.

Karneolen är graverad med svenska riksvapnet och i hjärtskölden en vase. Monogrammet CR står för Christina Regina/Drottning Kristina. Ringskenan i guld är tunnsliten och förmodligen bar Kristina den dagligen. Kanske följde den henne till och med till Rom efter det att hon hade abdikerat och konverterat?

Karneol är, tillsammans med jaspis och onyx, en sten som ofta användes till just signet och lite grövre ringar, framför allt för män.

Ring med besoarsten

Guldring från ca 1650–1700 som har tillhört änkedrottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Drottning Hedvig Eleonoras hälsobringande ring

Organiska material som korall och bärnsten var på modet under barocken och bars gärna som amuletter mot sjukdom och otur. Hedvig Eleonoras ring pryddes enligt en förteckning från år 1867 med en besoarsten, men enligt en utställningskatalog från Nationalmuseum år 1930 är det en agat. Hedvig Eleonora själv var säkert övertygad om att det var en besoarsten och att den hade hälsofrämjande egenskaper.

Besoarsten finns i magen hos många idisslare, bland annat hos besoargeten. Stenen skulle vara i direkt kontakt med huden och stenen är därför fattad à jour. Det betyder att stenens fattning hade öppen botten, vilket var ovanligt vid den här tiden. Ringen har rester av en emaljdekor på ringskenan. På undersidan är "Hedvig Eleonora Regina Sueciae" graverat. Ringskenan är uppklippt. Kanske ökade drottningens fingrar i omfång med åren?

Baksidan av en guldring med inskriptioner.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Hedvig Eleonora fick ett långt liv. Hon upplevde Pfalzdynastin närapå från början till slut. År 1654 vigdes hon vid Karl X Gustav, samma år som den unga Pfalzgreven först besteg den svenska tronen. År 1715 fördes hon till den sista vilan, bara några få år före det att sondottern Ulrika Eleonora d.y. abdikerade.

Miniatyrporträtt av Karl XI

Miniatyrporträttet från ca 1675–1680 föreställer Karl XI. Han var son till Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och blev kung redan vid 4 års ålder. En av kungens viktigaste uppgifter var att skydda sitt land mot inre och yttre fiender. Sitt vuxna liv levde Karl XI mycket i fält och han förnyade armén.

Fram och baksida av ett innefattat miniatyrporträtt.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

På miniatyrporträttet är han iförd rustning. Man tror att porträttet målades av fransmannen Pierre Signac. Han och engelsmannen Alexander Cooper var de första miniatyrmålarna i Sverige. De kom till drottning Kristinas hov år 1647 på inrådan av den svenske ambassadören i Paris, Magnus Gabriel de la Gardie.

Ramverket består av emaljerat guld och silver, samt flera taffelslipade smaragder. Taffelslipning är den tidigaste formen av fasettslipning. Längre fram i tiden utvecklades så kallad smaragdslipning som är en rektangulär form med fasetterade hörnor. Utan vassa hörnor är den sköra smaragden mindre känslig för stötar och slag.

Trots sin ganska enkla framtoning förstod Karl XI värdet av ett praktfullt smycke med kungens porträtt. Att få ett sådant smycke var ett nådebevis och gavs framför allt till högt uppsatta damer vid hovet. En guldbygel på baksidan gör det möjligt att bära på klädedräkten. Det vackra och kostbara smycket kan ha tillhört kungens hustru, drottning Ulrika Eleonora d.ä. av Danmark, eller hans mor.

Carolus signetring

Guldring med ädelsten runt om och en större röd sten med inskription på arabiska.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

En av de mer ovanliga ringarna i Livrustkammarens samlingar är en vacker signetring i barnstorlek, tillverkad i guld med en åttkantig karneol. Ringen har en ganska valhänt inskription av namnet Carolus på arabiska. Karneolen är omgiven av rosenstenar, diamanter slipade med triangulära fasetter. Rosenstenarna i Karl XI:s signetring är fattade i den äldsta typen av infattning, kistfattning, som omfamnar såväl stenens sidor som botten. Karneolen är fattad avdeckt.

Sidobild på guldring med röd sten.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Ringens ursprung är okänt. Förmodligen är ringen en gåva till antingen Karl XI eller Karl XII. Karl XI:s morföräldrar från hertigdömet Holstein-Gottorp hade redan på 1630-talet sänt beskickningar till Persien. Vid Karl XI:s födelse skickade de presenter till den lille prinsen.

Kanske köptes ringen, med sin arabiska inskription, som födelsegåva under resorna till Persien? Som vuxen sponsrade Karl XI själv tre resor till Persien på 1670- och 1680-talen. Resorna leddes av upptäcktsresanden Ludvig Fabricius. Ett syfte med expeditionerna var att skapa en ny rutt för sidenhandeln. Ett annat var att hämta hem ädelstenar. Det är också möjligt att Fabricius tog med ringen som gåva hem till Karl XI:s lille son Karl, sedermera Karl XII.

Karl XII:s fickur

15 år gammal blev Karl XII kung av Sverige och krig kom att prägla hans regeringstid. Fickuret är möjligen en gåva till den segerrike kungen efter slaget vid Narva, den 20 november år 1700, från den stolta farmodern Hedvig Eleonora.

Klockor var statussymboler och bars som smycken, gärna i kombination med en kedja (chatelaine) med urnyckel. Uret är av högsta kvalitet, tillverkat i London, centrum för den europeiska fickurstillverkningen. Uret är signerat av den franske urmakaren J. Bellete.

Fickur i guld och inläggningar. Belette London.

Under cirka 30 år saknades uret efter en stöld. Tillhörande kedja och nyckel saknas fortfarande, men uret dök upp på den internationella marknaden och kunde köpas tillbaka till Livrustkammarens samlingar år 1999 med hjälp av generösa, externa bidrag.

Drottning Lovisa Ulrikas ring

Porträttring med porträtt av Drottning Lovisa Ulrika i 1700tals kläder och frisyr.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Drottning Lovisa Ulrika var prinsessa av Preussen. Med sig till det svenska hovet förde hon med sig en vurm för allt franskt. Frankrike var ett föregångsland även inom smyckekonsten. Till Lovisa Ulrikas kröning lät man tillverka en ny krona efter fransk förlaga i enbart diamanter. Senare bytte hon i hemlighet ut alla diamanter mot bergkristall för att bekosta sitt försök till statskupp. Sedan kuppen, som syftade till att stärka kungamakten, misslyckats återställdes kronan.

Ringens miniatyrporträtt av Anton Ulrik Berndes visar drottningen med briljantsmycken, örhängen med kläppar och ett kort halsband med hänge. Miniatyrporträttets ram är också av briljanter.

Briljantslipningen sägs ha uppfunnits i Venedig. Gamla briljantslipningar har 58 fasetter, jämfört med den moderna versionen om 57 fasetter. Förr hade man svårt att få kuletten, stenens spetsiga underdel, perfekt varför man hellre gjorde en extra fasett. Den syns som en liten svart prick i stenens botten, som på Lovisa Ulrikas ring.

Briljantslipningen hjälpte till att reflektera ljus och blev därför mycket attraktiv under rokokon på grund av sin vackra lyster. För att förstärka effekten ännu mer kunde man lägga in en bit folie bakom stenarna.

Gustavs revolutionsring

Ring med kunglig krona, bokstaven g och datumet 21 aug 1772.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Det fanns flera varianter av Gustav III:s revolutionsringar. Denna ring är en av de mer exklusiva varianterna av Gustav III:s revolutionsringar, i guld och mörkblå emalj med ram och kungens krönta monogram i rosenstenar. Under monogrammet en lagerkvist och en brinnande fackla. Enligt traditionen är ringen en gåva till Johan Henrik Kröger, student och danslärare. Möjligen var Kröger en av kungens förtrogna under revolutionen med tanke på den påkostade utformningen.

Under 1700-talet användes vita metaller alltmer vid infattningen av tidens modestenar, diamanter. Även om undersidan och ringskenan i det aktuella fallet är av guld så är stenarna fattade i silver för att inte bli gulfärgade och tappa i glans. Nya tekniker vid infattningen, som klor och körnor eller öppen baksida, à jour-fattning, gjorde också att ljusgenomsläppet till stenarna blev större.

Drottningens demi-parure

Halsband av flera sammanfogade medaljonger.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Ett tidigt demi-parure (litet garnityr) i empirestil. Empirestilen var inspirerad av antiken. Drottning Fredrikas halsband och örhängen i glas, guld och onyx har motiv som ska likna antikens.

Drottningen landsförvisades tillsammans med sin familj 1809 och tvingades på ett förnedrande sätt att skiljas från majoriteten av sina smycken. Smyckena hade lagts fram på ett bord på Gripsholms slott och kungen och drottningen skulle peka ut de smycken som de ansåg tillhörde dem privat.

Trots detta så skänkte drottningen det lilla garnityret till sin kammarfru vid avresan från Sverige. På något sätt hittade smycket sin väg till den nya kungafamiljen. Det lilla garnityret användes senare av drottning Josefina som också bytte halsbandets lås på 1830-talet. Låset är tillverkat av Anders Petter Lundqvist i Stockholm.

Drottning Josefinas filigrangarnityr

Josefina av Leuchtenberg var bara 16 år gammal när hon gifte sig med den svenska kronprinsen Oscar. I hemgift fick hon bland annat med sig flera stora garnityr eller parurer som hade tillhört hennes farmor, kejsarinnan Joséphine: kamégarnityret och safirgarnityret som det svenska kungahuset gärna använder vid bröllop och nobelfestligheter, samt det smaragdgarnityr som farmodern bar vid sin och maken Napoleon I:s kröning. Det garnityret tillhör idag det norska kungahuset.

Guldsmycken, ett kors och två örhängen.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

Josefina ägde också enklare garnityr, demi-parure, som denna brosch i form av ett kors med tillhörande örhängen i guldfiligran och polykrom emalj. Detta mode kom från borgerskapets damer, som med de stora sociala förändringarna under 1800-talet också hade börjat bära smycken. De använde gärna garnityr eftersom de var så praktiska.

De stora smyckesseten kunde ofta kombineras och varieras. Ett diadem eller två armband kunde bli ett halsband, en brosch kunde bli ett hängsmycke och så vidare. Av kostnadsskäl använde de enklare ädelstenar och lite guld. Olika typer av vårt vanligaste mineral, kvarts, ametist och citrin, användes flitigt. För att få ut största möjliga effekt av minsta möjliga mängd guld valsades guldet till stora plattor eller drogs ut till långa trådar, som i Josefinas filigrangarnityr.

Oscar I:s kråsnål

Kråsnål i guld med ljusgröna stenar i toppen.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY).

När borgerskapets män började använda smycken anpassades tillverkningen efter deras behov. Fickur, urkedja, kråsnål och manschettknappar blev vanliga manssmycken under hela 1800- och 1900-talen. Detta borgerliga mode nådde också den svenska kungafamiljen.

Oscar I:s kråsnål är gjord av förhållandevis enkla material med en nål i guld och ett klotformat huvud i silver täckt med prickar av turkosblå emalj. Möjligen är det tänkt att likna turkoser. Tidigare kallades mindre hårda stenar för halvädelstenar. Den terminologin används inte längre, men visar ändå att de stenarna sågs som ett mindre exklusivt material.

Kråsnålen är en gåva till museet från kungens dotter, prinsessan Eugenia. Prinsessan ärvde flera smycken efter sina föräldrar. Några gav hon bort, ett fåtal behöll hon, men merparten sålde hon för att bekosta sin filantropiska verksamhet.

Ett urval av andra kungliga berättelser