Närbild av glasvas med vapensköldar.
Foto: Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Monarkins avtryck

I en tid utan fotografier och id-handlingar utgjorde sigillen en central roll för att styrka avsändarens identitet och mandat. Ett brev med ett brutet sigill avslöjade också om obehöriga hade tagit del av informationen innan brevet nådde mottagaren.

För kungligheter ändrades sigillens utseende i takt med viktiga livhändelser såsom bröllop och kröningar. Sigillen kunde också återanvändas. Sigillens värde återspeglas också i att de kunde infattas i smycken eller vara en del av en stamp som bars av sigillets ägare.

Flera av de kungliga sigillen och etuierna lämnade de efterlevande in till kungliga klädkammaren (vilken blev en del av Livrustkammaren 1858) efter ägarens död. Somliga av dem fördes över till det kungliga antikvariska och historiska museet, som senare blev Statens historiska museum, varefter de deponerades till Livrustkammaren.

Ett sigill av stål som står i ett fodral av brunt läder som är klätt med blå sammet på insidan.
Sigill med fodral som har tillhört drottning Hedvig Eleonora. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

En liten inblick

Vad innehåller samlingarna? En hel del. Här är en kort presentation av några av sigillen som har tillhört drottningar och prinsessor.

En ring av guld med en stor röd sten med graverad vapensköld.
Drottning Kristinas sigillring. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Även om Vasadynastin inkluderade sju monarker, finns endast ett sigill från den dynastin bevarat i Livrustkammarens samlingar: drottning Kristinas sigillring. Det är en guldring fattad med en oval karneol med fasad kant, varpå det är graverat det svenska riksvapnet och initialerna C R (Christina Regina).

Ett alliansvapen

Drottning Hedvig Eleonora spelade en väsentlig roll i det svenska samhället i egenskap av förmyndare för sonen Karl XI. Gifta kvinnor behöll vid den här tiden ofta sina flicknamn och sina familjevapen i en alliansform. Hedvig Eleonoras allianssigill är ett bra exempel. Vapenskölden visar Pfalz (till höger) och Holstein-Gottorp (vänster). Sigillet är även avbildat ovan med dess triangulära fodral av trä klätt med läder.

Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY-SA 3.0).

Ett sigill av guld.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Drottning Ulrika Eleonoras motto på sigillet, ME SOIGNANT MES LIENS CROISSENT (ung. Mina band blir starkare när jag vårdar dem), skulle kunna hänvisa till drottningens filantropiska verksamhet, eller till familjebanden. En sida av sigillet är ograverat, en sida bär hennes monogram samt en sida visar en kerub som tvinnar ett rep.

Två bilder av samma sigill. Den ena visar en ljus sten med två graverade vapensköldar och den andra ett rikt dekorerat fäste i guld och blå emalj.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Äktenskapet mellan Sofia Magdalena och Gustaf III var uppgjort redan när de var barn som ett sätt att säkra vänskapen mellan Danmark och Sverige. Hennes sigill visar, som det borde, bägge ländernas vapensköldar. Sköldbärarna är också tagna från de två länderna: lejonet från den svenska sidan och vildmannen från den danska.

Abbedissans vapen

Prinsessan Sofia Albertina blev genom modern Lovisa Ulrika utsedd till abbedissa av Quiedlingburg, vilket avspeglas i hennes sigill. Huvudmotiv är det lilla svenska riksvapnet. De två korslagda presentationsknivarna undertill tillhör Quiedlingburgs vapen. Presentationsknivar användes vid festbanketter för att visa upp och servera trancherade köttstycken.

Ett sigill i stål med en graverad vapensköld.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Sigillet som har tillhört drottning Desideria är tillverkat under hennes år i Frankrike. Hon gifte sig med marskalk Jean Baptiste Bernadotte 1798. Sigillet tillverkades sannolikt kring 1806 när hennes man utnämndes till furste av Pontecorvo. Skölden visar furstendömets vapen, en bro och en örn mot blå bakgrund.

Två vyer av samma sigill där den ena visar en ljus sten med gravyr och den andra ett handtag i sten och mässing.
Kronprinsessan Lovisas sigill är stramt men exklusivt utformat. Sigillet, skuret i agat, visar lilla riksvapnet med en hertigkrona. Stenen är infattad i guld och ett handtag i porfyr. Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)
Ett rödbrunt sigill.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Lovisas sigill som drottning är ett bra exempel på heraldisk rangordning. Först måste vi komma ihåg att sigill är spegelvänt skurna eller graverade. Annars är de inte användbara som sigill. I den slutgiltiga bilden, på sigillavtrycket, kallas den högra sidan sinister och den vänstra sidan kallas dexter. En placering i sinister anses lägre i rang. Lovisas sigill visar därför hennes familjevapen, Nassau, som underordnat det svensk-norska vapnet som dessutom har två kungakronor för att markera att det är en dubbelmonarki.

Drottning Victorias två sigill är exempel på hur ett sigill förändrades beroende på innehavarens status. Som kronprinsessa använde hon ett sigill med huset Badens vapensköld, en röd balk på guld.

LRK_WEBB_sigill_dig26194
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Hennes privata sigill som drottning har ett enkelt V med krona. Skaftet är mer utarbetat, med en rosenkvarts med en elefant i silver. Sigillet är tillverkat kring 1910 av G. Schmidt-Staub, en välrenommerad urmakare.

Två bilder av samma sigill, den ena från sidan med en elefant på en rosa kub och den andra med ett sigill av stål.
Foto: Helena Bonnevier, Livrustkammaren/SHM (CC BY)

Ett urval av andra kungliga berättelser